Känner mig oerhört lugn för en gångs skull. För första gången på väldigt länge känner jag ingen stress över vad jag vill göra med mitt liv, rädsla över att vara ensam resten av livet, att inte bli gift och få barn, något som är en stor dröm för mig!
Visst skulle det vara skönt att kunna veta exakt vad man vill bli, men sen jag började träffa Andreas har alla jobbiga tankar nästan försvunnit. Det är läskigt att säga hur man känner högt! Tänk om det än en gång slutar dåligt! Vad ska folk säga?!
tänk så många gånger jag trott att jag varit upp över öronen förälskad och trott att jag hittat "mannen i mitt liv"
Nu i efterhand kan jag ärligt säga att det är desperationen som talat.
Nu känns det rätt, på riktigt. Jag vet att det har gått fort, men sån är jag. Jag kastar mig in i saker, öppnar mitt hjärta och visar känslor, oavsett vad det gäller. Jag tar risker och ibland kanske jag visar för mycket för fort.
Skillnaden den här gången är att jag får precis lika mycket tillbaka.
Jag vill inte skaffa barn och gifta mig imorn, för jag vet att det kommer! Just nu handlar det om att pussla ihop två liv, som bor 40 mil ifrån varandra, och få det att funka. Det andra kommer, det är jag säker på! Och jag har aldrig längtat så mycket som nu efter att få det liv jag vill ha.
Det här är början på nåt nytt och nånting underbart<3
- Posted using BlogPress from my iPhone
